BARCELONA
Okej, då ska jag ta tag i detta. Jag har varit hemma i nio dagar och det känns
redan som att jag varit hemma i en evighet. En väldigt rolig evighet dock. MEN
jag är lite rädd att jag kommer hinna glömma bort massa saker om jag inte
sätter ord på min resa. Då kör vi.
Började i slutet av oktober, början av november (shame on me som inte
kan datumet i huvudet) då vi tog farväl av våra familjer på kära Luleå
Airport. Mamma grät, själv var jag nog rätt nollställd. Hade ingen som helst
aning om vad som väntade mig. Vi spenderade natten på Arlanda där vi åt
lite mackor och började se Baksmällan 2. Den filmen framkallar bara panik.
Sen landade vi i Barcelona på lördagen. Tog oss in till staden där vi för första
gången fick möta La Rambla (världens värsta gata där det är helt omöjligt
att gå utan att få ångestattack av det fruktansvärt långsamma tempot och
trängseln) och började starkt med att gå femtio nummer fel på fel gata.
Efter en liten taxifärd klev vi in på det första av tre hostel. Happy hostel.
Osäkrare tjejer får man leta efter. Där blev vi lurade av en svensk som
pratade engelska och blev vana med gräsdoft. Oj, måste nog korta ner
detaljerna lite, annars kommer denna text bli alldeles för lång. Innan vi fick
våran lägenhet hann vi bo på två hostel till, börja jobba på One Contact och
testa utelivet några gånger. Vi pluggade ihjäl oss för att klara Bilprovningsprovet
och fick vara med om världens roligaste kundtjänstfest där alla var utklädda.
Då vi med kort varsel fick höra att det var utklädnad som gällde blev det snabb
improvisation som ledde till dessa underbara linnen som sedan prytt vår vardags-
rumsvägg:
Våran lägenhet sen, tre minuter till stranden och en kvart till stan. Sen
att vi i tre månader var lite ensamma och mest gick ut vi fyra var ju ett
problem som löste sig väldigt snabbt efter jul. Faktum är att jag hade
lite panik över att åka tillbaka efter vår julledighet i Luleå, då man kände
sig så omgiven av många vänner här. Meeen, vi landade på nyårsafton
här och den kvällen var så rolig. Vi åt middag med Bilal och Lina innan vi
tog oss till världens fetaste fest på Montjuic där vi träffade på våra kära
vänner Thimm och Paul för första gången. Och Christian.
Eller ja, vi hade väl stött på varandra på jobbet men inte mer än så.
Det var början på en hel radda av myshelger tillsammans med
världens längsta och bästa bakishäng. Gud, vilka fantastiska människor.
Överraskningsfest hos "Nadia". Carrol är ett litet troll. Deras stöd när vi
hade haft inbrott. Deras stöd när vi låst oss ute. Deras skratt. Att de
får en att känna sig så bra. Hur mycket de fått oss att skratta. Deras
höga mysfaktor. Grät som ett litet barn när jag sa hejdå till Thimm.
Oslagbara.
(nästan alla grabbar)
Nu går jag dock händelserna i förväg. På jobbet klarade vi bilprovnings-
provet och fick börja boka in kontrollbesiktningar. Fysatan. Samtal på
max 2 min vilket leder till ungefär 18990007 samtal per dag. Sen fick vi
hoppa på Com Hem-uppdraget. Började med kundtjänst. Sen fick vi
Bredbandssupport vilket var för väl då det ledde till att vi fick lära känna
Sofie och Louice. Så fruktansvärt roliga. Kommer aldrig glömma då vi
var på fest där och bara skrattade åt Louice hela kvällen. Sen så har jag
Sofie att tacka för att jag överhuvudtaget överlevde alla helger och
många arbetsdagar.
Sen någon gång i mars hände det något. Världens bästa människor kom
in i mitt liv. Carrer del mar. Borås. Selma, Sima och Jessica. All kärlek till dem.
Tillsammans har vi upplevt fantastiska utekvällar som Calvin Harris, sett
otaliga filmer, ätit ute, lagat mat, solat, varit bakis, rökt (selma <3),
hängt på torget osv osv. Gör ont i hjärtat för att de är så långt borta.
MEN snart är det Way Out West och återföreningen kommer vara magisk.
Vi får absolut inte glömma våra roomies. Andreas flyttade in i februari om
jag inte minns helt fel och Filip anslöt till samboskapet i slutet av maj.
Grabbarna. Det har fungerat så fruktansvärt bra att bo ihop. Andreas
krigade på bra i början då det alltid var han och tjejerna som drog på
saker. Grenkomöblering. Skrattar fortfarande då jag tänker på hur han
pratade med några flugor som flög runt i vårat vardagsrum:
"Men vad gör ni här inne? Det är ju sol ute." Filips entusiasm när vi gjorde
brakfrukost efter vi polisanmält inbrott.
Vår lägenhet har aldrig känts så tom och själlös som när de drog hem till
respektive städer.
På tal om inbrott så hann vi med två stycken. Jenny hade två datorväskor
när vi skulle hem men ingen dator. Ironiskt är vad det är. Tjuvarna fick
sammanlagt med sig fem datorer, två mobiler, en ipod, tre kameror och
grabbarnas slutlöner. Älskar tjuvar mest av allt.
Max, Gustav, Ante, Gedeon. Åh. Jag saknar er. Max är nog den roligaste
människan som finns.
Summa kardemumma. Jobbet sög. Har blivit bitter. Det finns så många
människor som borde låsas in. Samtidigt har det gjort mig till en bra
mycket öppnare människa. Jag har blivit en jävel på att kallprata. Kall-
prata är inte särskilt kul har jag upptäckt. Vänta är inte heller kul, eller
vad säger du Fia? Hade kunnat skriva hur mycket mer som helst men
det får komma eftersom.
Nä, nu måste jag sova, jobbet som kuverteringsapa på Vardia kallar.
TACK mina bästa för att vi gjorde det här. Jag tycker fortfarande om
er lika mycket trots att vi bott ihop och levt på varandra i åtta månader.
Det säger rätt mycket.
Kommentarer
Trackback
