CAROLINA

okej, en händelse inträffade idag efter träningen som gjorde mig lite... rädd nästan.
jag var lite sådär småsur och trött när jag kom hem, så när pappa ber mig göra en
macka till william känns det verkligen oändligt jobbigt. trots att jag redan tagit fram
alla pålägg. jag muttrar något till svar och tar ut en till macka för upptining. plötsligt
börjar jag tänka på att pappa bad mig göra en macka, inte två som william brukar
äta. det värsta med detta var att en liten gnista hopp tändes i min kropp, jag riktigt
hoppades att william skulle börja grina när han såg att han bara fått en. då skulle jag
få säga till pappa: jo, men du saaa bara en macka. hur ska jag kunna veta vad du menar?
och så skulle jag få skriva det i bloggen... det var min tanke, att jag skulle få skriva hur
frustrerande det var. det kändes som att jag verkligen behövde något att ta ut min ilska på!
jag hade redan börjat formulera orden i huvudet. besvikelsen var oändlig när william tog
sin macka och sprang in till sitt rum för att fortsätta med nåt av sina meningslösa tv-spel.

känns som att det är bäst att lägga ner bloggen för ikväll, den har börjat ta för stor plats.
snart kan jag väl knappt göra något alls utan att fundera hur jag ska skriva om det här.
godnatt.